Jag hade tänkt mig att bli läkare..

...men valde en annan väg. Jag utbildade mig till undersköterska -84 (eftersom jag verkligen inte vill gå natur på den tiden..) och hade tänkt komplettera på komvux för att sedan läsa vidare. Efter att ha gjort mina praktikplatser var jag helt övertygad om att jag INTE ville vara en del utav sjukhusvärlden.

-88 Var jag färdig Idrottsmassör och började jobba. Efter otaliga påbyggnadskurser ramlade jag över Osteopatin, som väckte mitt intresse. Så -92 började jag den resan, och det har jag aldrig ångrat! Att bli osteopat är en livslång process som kräver en nyfiken och vetgirig  hjärna, en hängivenhet och passion för dom stora frågorna, ödmjukhet, enormt mycket tålamod..och mod.

I år är det 30 år sedan jag började försöka mig på att hjälpa kroppen på vägen, 30 fantastiskt lärorika år! ..men det tar tid..att lära sig vara tyst och lyssna..på vad kroppen har att säga..att inte lägga sig i och tro att jag själv kan mer, vet bättre..än vad kroppen själv gör.. Begreppet "kunskap" har förändrats under åren..och har en helt annan innebörd för mig idag. Jag hoppas på ett långt liv, så att jag kan sitta där på min mottagning vid 90-års ålder, fortfarande nyfiken och kanske lite närmre svaren..